Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde perioden (De stora upptäckternas tid 1492 - omkr. 1600)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från Schöner uppgifterna för alla de ställen
i Tyskland, som denne medtagit, ehuru han ofta
modifierar Schöners siffror, ibland på ett olyckligt
sätt. I det hela äga därför hans tabeller icke något
företräde framför Schöners. Som exempel på hur svårt
det ännu var att bestämma longituden, må anföras,
att Apianus räknar från Paris till Bern O°48’ (i
st. f. 5°6’) till Nürnberg 4°50’ (i st. f. 8°44)
och till Leipzig 6°28’ (i st. f. 10°2’).
Den deskriptiva geografien tog till en början så
godt som uteslutande Ptolemaeos till sin förebild,
icke Strabo. Dennes arbete hade dock i latinsk
öfversättning tryckts första gången i Rom 1469
eller 1470, sedan i Venedig 1472, 1480 och 1494
samt i Tyskland första gången 1523 (i Basel),
men utöfvade icke alls ett inflytande jämförligt
med Ptolemæos. Af 1400-talets författare har
endast Aeneas Sylvius imiterat Strabo. För öfrigt
hafva äfven Pomponius Mela och Solinus ännu under
renaissansen haft flere lärjungar än Strabo. Denna
deskriptiva gren af geografien fick ett centrum
i Wien, medan i västra Tyskland det i högre grad
var den astronomiska geografien, som odlades; och i
Wien började man just med att kommentera Solinus och
Mela. Härvid gjordes till dem tillägg, alldeles som
till Ptolemæos, men då Wienerskolan saknade intresse
för den matematiska geografien, utvecklade sig här
småningom en historisk-deskriptiv framställning af
geografien, där formens klassiska renhet blef ett
hufvudvillkor. Bland Wienerskolans geografiska
författare är ingen egendomligare än KONRAD
CELTES, en af den tyska humanismens originellaste
företeelser. Celtes[1] (eller Celtis) (1459–1508)
var bondson frän Franken, och hette egentligen
KONRAD PICKEL, ehuru han latiniserade detta namn
till Celtes. Efter studier vid olika universitet
kallades han till Wien 1497 samt blef där själen
i det »collegium mathematicum et poetarum», som på
hans förslag inrättades 1501, och hvars uppgift var
att befrämja både humanistiska och naturvetenskapliga
studier. Celtes var sin tids störste latinske skald,
som med en ovanlig ledighet förstod att efterbilda
Horatius, Tibullus och Martialis och som af en
beundrande samtid sattes vid deras sida. Det var äfven
på latinsk vers han skref sin Germania illustrata,
en historisk-geografisk skildring af Tyskland,
mestadels stödd på iakttagelser, som han gjort under
sina egna resor. Det är icke någon i mera allmän
stil hållen poetisk deklamation öfver Tyskland, utan
den uppräknar berg och floder, städer och historiska
minnen, redogör för astronomiska förhållanden, för
kartor, glober, solur och sandur, allt i skiftande
latinska versslag. På en af sina resor har han från
Lübeck besökt Sverige, och han skildrar den nordiska
vintern, talar om Sveriges och Norges fiskrikedom,
äfven om lapparna, hvilka han dock säkert aldrig själf
sett[2].
I ett särskildt verk har han beskrifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
