Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klot, utan måste vara en mot polerna afplattad
rotationssfäroid, ty sekundpendeln gick långsammare
i Cayenne än i Paris och måste förkortas för att
gå riktigt. Häraf framgick, att attraktionskraften
var mindre vid ekvatorn, och att sålunda afståndet
till medelpunkten där måste vara större än vid
polerna. Richer beräknade afplattningen vid dessa
till 1/231 af den största diametern[1]. Vid de ofvannämnda
af Cassini och la Hire fortsatta gradmätningarna i
Frankrike, trodde man sig dock hafva funnit ett annat
resultat, eller att breddgraden var större i södra än
i norra Frankrike. För att få ett definitivt besked
i denna fråga beslöt Akademien att låta verkställa
gradmätningar i Lappland och under ekvatorn. Till det
förra stället sändes 1736 en expedition under PIERRE
LOUIS DE MAUPERTUIS, hvilken i Sverige förenade sig
med Upsala-astronomen ANDERS CELSIUS. De uppmätte
1736–37 en båge norr om Torneå och erhöllo det
resultat, att meridianbågens längd mellan två
breddgrader där var 57,437 toises. Samtidigt hade
en annan expedition afgått till Peru, bestående af
PIERRE BOUGUER, CHARLES MARIE DE LA CONDAMINE och
GODIN [2]
samt två spanska officerare A. ULLOA och
J. JUAN. Dessa förättade mätningen på Quitos platå
öfver en längd af 3° 7’ l". Som slutresultat fick la
Condamine gradens längd där till 56,750 toises, medan
Bouguer beräknade den till 56,753, sålunda betydligt
mindre än i Lappland. Härmed var det afgjordt, att
jorden var tillplattad mot polen, men hur mycket,
var ännu omöjligt att säga. Ty jämförde man för
beräkningen häraf den peruanska båglängden med den
franska, så erhöll man en afplattning af något öfver
1/303 men vid jämförelse med den lappländska endast
1/169 Fel voro sålunda begångna någonstädes – kanske
på alla ställena –, och nya gradmätningar företogos
därför under följande tider i många länder. Vi vilja
af dessa endast påminna om den, som 1801–1803 leddes
af svensken JÖNS SVANBERG, och förrättades i samma
trakt, där Maupertuis gjort sin mätning. Svanberg
fick gradens längd till 57,196 toises, hvilket gaf
en afplattning jämförd med den franska gradlängden
af nära 1/320 och jämförd med den peruanska af öfver
1/327 af jordens största diameter. Alla föregående
mätningar öfverträffades dock af den ryska (1817–55),
som uppmätte en meridianbåge 25° 20 8", den största
som någonsin mätts.
De mätningar, vi hittills omtalat, hafva alla
afsett att bestämma jordmeridianens längd och
hafva sålunda mätt afståndet mellan två eller flera
breddgrader. Men äfven parallellgraderna, hvilka
naturligtvis växla mycket mera, hafva på några ställen
uppmätts; härigenom erhåller man afståndet mellan två
längdgrader, som skära en viss breddgrad. En dylik
mätning företogs i Frankrike (1811–25) utefter 45°
n. br., men den viktigaste är den, som sedan 1857
eger rum utefter 52° n. br. från Ural till Valentia
väster om Irland.
En fullständig gradmätning omfattande hela Europa
(utom Balkan-halfön) pågår i de olika länderna sedan
1860-talet, och när den blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
