Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÖKLAR.
13
ten eller på bergen man kommer, hvilket såsom bekant beror på
luftens tunnhet i de öfre lagren och på grund deraf ökad
värmeutstrålning från jorden. Det är likaledes kändt, att luft- och
jord-värmen aftager från eqvatorn mot polerna. Följaktligen vare
sig man närmar sig polerna, eller man bestiger höga berg, hinner
man slutligen ett område, der nederbörden nästan uteslutande
utgöres af snö, och der sommarvärmen ej är tillräcklig att nedsmälta
den under vintern fallna nederbörden 1). Derigenom hopas år från
år massor af snö, som efter hand packar sig tillsammans och
förvandlas till is dels till följd af sin tyngd, dels genom inverkan af
regn och af det på ytan bildade smältvattnet, som genomtränger
snömassorna. På samma sätt öfvergår snö på vägar och stigar
till s. k. isgata genom trampning af vägfarande och genom
omvexlande tö och frost.
Från detta i bergstrakter hopade väldiga snö- och istäcke, som
man kallat fond eller, då det har en betydlig utsträckning,
inlandsis, utsändas utlöpare, skridjöklar 2) eller isströmmar.
Dessa äro att betrakta som isfloder, genom hvilka snösjöarne,
d. v. s. fonden och inlandsisen, afbörda sig den öfverflödiga
snömassan. Dels på grund af trycket uppifrån och dels af
egendomliga företeelser i isen, bestående väsentligen uti ett upprepadt
sönderbristande och återfrysande af isens massa, glida de sakta nedför
bergsluttningarne med högst ringa hastighet 1/2-l m. (1 a 3 fot) om
dagen eller ännu mindre 3). Jökelisen får visserligen ej anses
plastisk eller böjlig som en deg eller som vax; men den är dock i
hög grad förskjutbar, då den utsättes för tryck, hvilket kan
ådagaläggas derigenom, att man genom pressning kan forma ett isstycke,
hur man önskar. På grund af denna isens formbarhet kan jökeln
liksom en flod följa dalgångarne i alla deras krökningar och
forma sig efter alla ojemnheter. Från sidodalar komma mindre jöklar,
hvilka förena sig med hufvudjökeln, som fortsätter sin väg,
antingen ända till hafvet, såsom ofta är förhållandet i polar-länderna,
(bild 12) eller ock några tusen fot nedom snögränsen, ända ned
till bebygda orter (bild 13). I förra fallet skrider jökeln ut i
hafvet, hvarvid ofantliga ismassor lösryckas, hvilka sedan såsom
isberg, drifna af vindar och hafs-strömmar, simma omkring till
1) Det som befinner sig, under detta område, säges ligga under
snögränsen. Denna finnes naturligtvis högre på berg vid eqvatorn än på berg
i kallare trakter och sänker sig allt mer mot polerna, så att den vid
omkring 80 graders nordlig bredd anses gä nästan ända ned till hafsytan.
Under eqvatorn stiger gränsen för den eviga snön till betydlig höjd, t. ex.
på Sydamerikas Ander till 4750 meters (16,000 fots) höjd. På nordsidan
af Himalajabergen anträffas den först vid en höjd af 5940 meters (20,000
fot), hvilket är en följd af det torra klimatet.
2) Namnet är isländskt. De kallas i Schweitz glaciercr eller gletscher
och i Norge istrceer.
3) I sällsynta fall är hastigheten större.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
