Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
med Ziemssen föregående dagen talat med mig om Pestalozzis
planer, redan förut uppväckt mitt intresse, satte jag mig snart öfver
dessa intryck, och det dröjde ej länge, förrän några fördelar af detta
lärosätt verkligen slogo mig. Dock trodde jag i början, att ett för
långt kvarblifvande på samma punkt uppehöll barnen alltför länge.
Men då jag snart märkte till hvilken fullkomlighet han bragte
barnen i öfningen af de första begynnelsepunkterna, förekommo mig
de undervisnirigssprång och den öfvergång från det ena till det
andra, hvilken metod följdes i min ungdom, i ett nytt ljus. Jag
kunde ej låta bli att tänka, att om man så länge och så fast hållit
mig kvar vid begynnelsepunkterna, hade jag därigenom varit i stånd
att själf kunna hjälpa mig till vidare framåtskridande i de högre
punkterna och följaktligen kunnat undgå alla de obehag pch all den
melankoli, hvari jag nu såg mig störtad.
Denna tanke öfverensstämde helt och hållet med Pestalozzis
grundsats att genom sin metod bringa människorna därhän, att de
själfva kunna hjälpa sig, då, som han säger: »Här på vår gröna
jord ingen hjälper dem och ingen kan hjälpa dem». Jag ryste, då
jag första gången läste detta ställe ur Lienhard och Gertrud, men det
hor till min lifserfarenhet, att ingen på Guds gröna jord hjälper en
människa, om hon ej själf förmår hjälpa sig. Det var mig nu klart,
att de luckor, som jag ej kunde utfylla för mitt ändamål, hade sin
grund i den kraftlöshet och den ytlighet, hvarmed jag lärt den
konst jag nu skulle utöfva, utan att jag klargjort för mig själfva
fundamentet för konsten, från hvilket fundament jag måste erkänna,
att allt utgick. Jag ägnade nu hela min ansträngda
uppmärksamhet åt det ämne, i hvilket Pestalozzi sökte hjälp af mig, men
ändå kunde jag ej på länge förstå hans åsikter i teckning och visste
i början alls icke, hvad han ville, då han sade till mig: »Linier,
vinklar och cirkelbågar äro teckningskonstens fundament». För att
förklara detta för mig sade han: »människoanden måste också häri
höjas från dunkla åskådningar till tydliga begrepp». Men jag kunde
i alla fall icke föreställa mig, hur detta skulle ske medelst teckning.
Han sade: »Detta måste ske genom kvadratens och cirkelns
indelning och genom särskiljandet af deras delar till åskådliga och
jämförliga enheter». Jag försökte finna dessa afdelningar och detta
förenklande, men jag kände ej till det enklas begynnelsepunkt och
befann mig under mina bemödanden snart i ett haf af figurer, hvilka
visserligen voro enkla, men ingenting mindre än klargjorde regeln
för det enkla, som Pestalozzi sökte. Han kunde olyckligtvis
hvarken skrifva .eller teckna, fastän han på ett för mig oförklarligt sätt
fört sina barn ganska långt i båda dessa ämnen. Kort sagdt,
månader igenom förstod jag honom ej och förstod ej månader igenom,
hur de begynnelselinier, han antydde för mig, skulle kunna göras
användbara för hans mål. Ändtligen anade jag, att jag borde veta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
