Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
Vän! Människan är god och vill det goda. Hon vill emellertid
känna välbehag, när hon gör det, och när hon är ond, har man
troligen spärrat af den väg, på hvilken hon ville vara god. O, det
är en förskräcklig sak denna vägbarrikadering! Man gör det så
allmänt. Det är därför människan så sällan är god. Men det
oaktadt tror jag evigt och öfverallt på människohjärtat och går i
denna tro fram på min bottenlösa väg, som om den vore en
sten-lagd romersk väg. Men jag vill föra dig in i idégångens virrvarr,
genom hvilken jag måste arbeta mig ut för att själf skaffa mig
klarhet öfver’ undervisningens mekaniska former och dess
underkastelse för den mänskliga naturens eviga lagar.
Vänl Jag vill för detta ändamål afskrifva några ställen ur
den rapport, som jag för ungefär ett halft år sedan skickade till
några vänner af min anstalt. Den klargör på flerfaldigt sätt mina
försök.
»Människan», sade jag i denna skrift, »blir endast människa
genom konst, men så långt denna vår ledarinna, som vi själfva
skaffa oss, också går, måste hon dock i allt sitt görande och låtande
fast sammanhänga med naturens enkla gång. Hur mycket hon än
uträttar, och hur djärft hon än framdrager oss ur det djuriska
tillståndet och dess rättigheter, så är hon dock ej i stånd att lägga
ens ett hårstrå till det formens väsen, genom hvilket vårt släkte
höjer sig från förvirrad åskådning till tydliga begrepp. Hon skall
ej heller göra det. Hon fyller sin bestämmelse till vår förädling
väsentligen endast därigenom, att hon utvecklar sig i denna och ej
i någon annan form. När hon försöker göra detta, kastar hon oss
därigenom i hvarje fall tillbaka i det icke mänskliga tillstånd, från
hvilket hon af vår naturs Skapare blifvit bestämd att framdraga oss.
Naturens väsen, ur hvilket den utvecklingsform, som vårt släkte
behöfver, framkväller, är i sig själf orubbligt och evigt, och med
afseende på konsten måste naturens väsen vara hennes eviga och
orubbliga fundament. Och så förefaller konsten, i hvarje ej ytlig
forskares ögon, i sin högsta glans ej vara något annat än ett
upphöjdt hus, som genom ett omärkligt tillägg af några enskilda små
delar höjer sig på en stor, evigt stående klippa. Så länge detta hus
är innerligt förbundet med denna klippa, hvilar det orubbligt på
densamma, men det instörtar plötsligt och faller tillsammans i de
små delar, af hvilka det är sammansatt, om bandet mellan det
och klippan sönderslites, om ock endast några få linier. Så omätlig
än konsten är i sitt resultat och i sitt omfång i och för sig själf,
så litet och omärkligt är i hvarje fall det enskilda, som konsten
tillägger till naturens gång, eller rättare sagdt, bygger upp på dess
fundament. De mått och steg hon tager i och för utvecklandet af
våra krafter, inskränka gig väsentligen till, att hon i en trängre
krets och i regelmässig ordning framlägger för oss och bringar när-
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
