Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
behof, som lefver i djupet af min själ att vilja hjälpa folket vid
själfva källorna för dess kvarstående på samma plats och dess
däraf uppstående lidanden. Jag hyser ej den ringaste förmätenhet
att kunna göra detta. Jag ber, att man i detta ljus skärskådar mina
skenbart djärfva yttranden. När jag till exempel mesd största
bestämdhet säger, att utvecklingen af hela omfånget utaf de mänskliga
krafterna utgår från en organism, hvars resultat har karaktären af
obetingad nödvändighet, säger jag ej därför, att jag har klart för
mig lagarne för denna organism eller att jag känner till dem i hela
deras omfång. Och när jag säger, att det vid undervisningen gifves
ett rent förståndsmässigt tillvägagående, så säger jag icke därför, att
jag framställt och utöfvat lagarne för detta tillvägagående i deras
höga fulländning. Jag har vid framställandet af mitt görande och
låtande långt snarare sökt klargöra mina grundsatser, än jag försökt
sätta det till hög grad hämpade tillvägagåendet af min ringa
individualitet såsom måttstock för det, som genom utvecklandet af dessa
grundsatser kan och måste framkomma till människosläktets fromma.
Jag vet det icke själf och känner för hvarje dag mer, till hvilken
grad, jag icke vet det.
Hvad som i hela min framställning är teori och omdöme är
obetingadt intet annat än resultatet af en inskränkt och högst
tröttsam empirik, och jag måste tillägga en ovanlig tur. Jag skall och
vill icke dölja det. Om det ej lyckats den man, som ända in i sin
gråa ålderdom af användbara eller också endast använda människor
öfverensstämmande förklarats för oanvändbar, om det ej lyckats denne
trötte stackare att bli skolmästare, och om Buss, Krüsi och Tobler
ej kommit hans namnlösa tafatthet i all konst och i alla färdigheter
på ett kraftigt sätt till hjälp, såsom jag aldrig vågat hoppas, skulle
min teori öfver detta ämne liksom flamman från ett eldsprutande
berg, som ej lyckas komma till utbrott, åter utslockna i mitt eget
inre. Jag skulle som en drömmande dåre, öfver hvilken man ej
förmår döma mildt, misskänd af de goda och föraktad af de onda,
sjunkit ned i min graf. Min enda förtjänst, min ihärdiga, aldrig
kufvade vilja att ägna mina dagars sträfvande åt folkets väl, därför
offra mitt lif pch döda mitt eget jag, skulle i dag varit prisgifven
åt eländigas hån, utan att jag ägde en vän, som skulle våga låta
rättvisa vederfaras min hånade skugga. Jag hade aldrig själf låtit
mig rättvisa vederfaras, jag hade aldrig kunnat det, jag skulle
sjunkit ned i grafven med raseri öfver mig själf och förtviflad öfver
eländet hos folket och de mina. Vän! Jag skulle under det jag så
sjönk ned endast hos mig kunnat bevara den sorgliga kraften att
anklaga mig för mitt öde. Jag hade gjort det, jag hade ej kunnat
göra annorlunda, jag hade endast tillräknat mig själf skulden till
mitt fördärf, mitt lifs grymma bild skulle då stått för mina ögon
som en enda stor skugga utan en förmildrande ljusstråle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
