Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en gammal fånggevaldigers minnen - IV. Guldhjärtat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 31 —
for emellertid att förlora, och snart hade Hjort
plockat af honom hvartenda öre. Ynglingen tog då
upp sin klocka och äfven den hamnade hos Hjort.
— Nu tror jag vi sluta, sade denne.
— Sluta! upprepade den unge mannen doft.
Ja, det händer nog att det blir ni, som får hjälpa
mig med den saken.
— Inte omöjligt, skrattade Hjort, ni ser ut
att ha kommit ganska långt redan. Men hvad
är ni egentligen för något? frågade han därpå
mera allvarligt.
— Just hvad ni sade nyss, lådhuggare.
Men jag tänker bli värre än det, jag tänker
bli gardist.
Hjort ryckte till, men bet sig i läppen.
— Hör på, fortfor den slagfärdige unge
mannen, känner ni bibelspråket om fädrens
missgärningar? Jag känner det, jag. Den som är
född i fängelset bör sluta på schavotten; det blir
antagligen ni, som får göra mig den sista
tjänsten; hoppas den åtminstone blir bättre än den
första. Skål, herr mästerman, låt oss
fortsätta spelet!
— Hvad heter ni? sporde Hjort.
— Hvad jag heter? Ah, jag har ett fint,
klingande familjenamn.
— Såå. Nå hur lyder det?
— »Guldhjärta».
Hjort ryckte åter till. Det var ett konstigt
namn, sade han, sedan han hämtat sig en smula.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
