Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en gammal fånggevaldigers minnen - VIII. Post-Olle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 59 —
de sannolikt vara trampade till döds af den
öfver dem nedstörtande människohopen. Ett
fasans skri ljöd från dem däruppe. Jag för min
del hade en förnimmelse af att marken hastigt
och oemotståndligt rycktes bort under mina
fötter,, och ofrivilligt slöt jag ögonen för att
förskonas från anblicken af hvad som komma
skulle.
Men hvad nu? Jag stod ännu upprätt! Jag
vågade åter öppna ögonen, och hvad jag då såg,
skall jag aldrig glömma. Där, strax nedanför
mig, stod den väldige Olsson, med sm breda
rygg mot den öfver honom hängande
folkmassan och med sina långa armar skyddande
utbredda mot den. Jag visste, att Post-Olle var
en stark karl, men detta oerhörda kraftprof
hade jag aldrig kunnat tilltro honom. En sekund
stod han så, den långe, bredaxlade jätten; hans
ansikte hade blifvit svartblått af den nästan
öf-vermänskliga ansträngningen. Skulle han
verkligen kunna hålla stånd mot detta oerhörda tryck,
skulle han förmå uppbära denna sviktande,
öfver honom hängande människomur ännu en
sekund, tills de kullstörtade åter hunnit resa sig?
Ännu lågo några af de fallna kvar förtvifladt
kämpande med hvarandra för att så hastigt som
möjligt komma undan. De få minuter, som gingo,
syntes mig som en evighet.
Nu var den siste uppe! En lättnadens suck
banade sig väg ur mitt hopklämda bröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
