Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skatten i Uppsala slottsruin och Andra berättelser - I. Skatten i Uppsala slottsruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brunlockig, tolfårig flicka, med anhållan att få henne
intagen på det inom pastorsboställets egendom
belägna barnhemmet. Ett sådant var nämligen
tillfinnandes inne på gården i en mindre byggnad,
där fattiga, välrekommenderade flickor i
åldern 8 – 16 år kunde få ett hem. Genom
pastorns bemedling hade så äfven skett. Därpå
hade Lindgren framställdt ännu en bön. Att
själf få en bostad, om än så tarflig, i sin lilla
skyddslings närhet. Äfven detta rangerades
af pastorn.
Dagmar, så hette flickan, uppväxte nu i
barnhemmets vård och under Lindgrens ögon.
Denne tycktes vara mycket fäst vid den lilla,
och hon lönade också denna kärlek med den
största tillgifvenhet för honom.
För öfrigt var tokiga Lindgren för oss barn
en olöst gåta. Lindgren hade emellertid en son,
som var jämnårig med mig och som hette Wille.
Min stående fråga till honom var: »Hur har din
pappa blifvit så där konstig?» En dag erhöll
jag verkligen svar på frågan, en förklaring, som
dock ingalunda var ägnad att stilla min
nyfikenhet, utan tvärt om ännu mer eggade den.
Hvad Wille berättade mig var följande.
Lindgren hade en gång sett bättre dagar.
Hans föräldrar voro ett välbärgadt borgarfolk här
i Stockholm. Fadern, som var tapetserare till
yrket, hade från en fattig arbetare kommit sig
upp och fått egen verkstad med fin butik vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
