Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skatten i Uppsala slottsruin och Andra berättelser - II. Den lille förrädaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 94 -
Striden skulle börja. Vår anförare drog ur
vänstra byxbenet sin långa rotting.
»Framåt, grabbar!»
Och därmed stormade vi, under ett
bedöfvande härskri, fram öfver bangården, där
fienden ej var sen att på samma sätt komma oss till
mötes.
Följande vår uppgjorda plan, drogo vi oss
efter det låtsade anfallet tillbaka till
Strandgatan igen, åt Mästersamuelsgatan. Hunna dit,
vändes ryggen till, och så bar den i väg, hack
i häl förföljda af de af segerglädje hurrande
elementaristerna, som, efter vår beräkning, nu
naturligtvis skyndade till — sin undergång.
Men just som folkskolan med alla man
hunnit ned till underjorden, skar, till vår
obeskrifliga öfverraskning och fasa, ett förfärligt
indiantjut oss till mötes genom mörkret, omedelbart
följdt af h vinande rottingar och fallande blydagg.
Gripna af vildaste panik, kastade vi oss
tillbaka mot den andra utgången, men möttes och
mottogos där på samma varma och
känslofulla sätt.
Hvad som sedan skedde, vill jag här ej
söka beskrifva. Jag vill blott antyda, att de af oss,
som nu voro begåfvade med goda skinnlappar
på benfordralen, kunde prisa sig jämförelsevis
lyckliga.
När den fasansfulla tragedien där nere
ändtligen var utspelad, och vi omsider jagats ut,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
