164 STIERNHIELM, Georg. næ memis comes est paupertas. — Aut Philosophum, aut divitem oportet vivere. Men han ville hälst välja det förra. — Likväl var han aldrig nedslagen, utan jämt munter och glad. Et gladt mod ansåg han såsom det bästa i verlden, och gaf alla sina vänner det rådet, at ej längre inlåta sig med verlden eller jordiska ting, än det til ärhållande af en oskyldig sinnets ro kunde vara nödigt. När han låg på döds-sängen, frågade honom hans förtrogne vän Columbus, hvad ämne han skulle välja til des grafskrift? Skrif endast detta på min mull, såsom sanfärdigt, svarade Stiernhielm: Vixit, dum vixit, lætus. Med de värdigaste, de dygdigaste egenskaper, var han dock icke fri för tadel. Han skulle också med de bäste och störste människor dela det oundvikeliga ödet, at hafva dubbla rykten. Hans naturkunnighet hade, som redan är anfördt, til den tidsens blygd, skänkt honom namn af Trollkarl, stundom Achée och Fritänkare. At han dristigt tänkte uti Philosophiska ämnen, och var en hatare af fördomar, måste man tilstå; men aldrig kan man upleta, hvarken uti des tryckta eller handskrefna arbeten, något som stöter vördnaden för GUD och den sanna Religionen, skilde ifrån människors missbruk, egennytta och konst. Icke häldre oskärade lasten någonsin hans pen-HHHA. Några infall och ord, dem tiden icke förstått, utan misstänkt och misstyckt, lära utgöra det mästa af hela hans förföljelses historia. Hanm