406 WINBOM, Anders. perament någon gång honom öfverilade, så var han ej sen at återhämta sig sjelf. Hvad han lofvade var man säker om. Rördes han til ömhet för olyckliga, så var han ock en afsagd lastens fiende. Snikenhet hatade han af hjertat, och ifrån högfärd var han så långt skild, at han, i ringa tankar om sin person, gjorde sig ofta sjelf orätt. Därföre ville han ock icke emottaga Biskops-ämbetet, utan afsade sig värkeligen Förslaget, när han sista gången hade Konungens löfte härpå. Theologien och Moralen voro hans käraste studier, och med de grundeligaste insigter, tykte han sig ändå ingen ting veta. Hans ifver at samla Böcker var nästan lika stor med hans lärgirighet, och han hade til slut et ganska vackert, i synnerhet Theologiskt Bibliothek. At upoffra sin möda åt andra, var honom et särdeles nöje. Rikets Ungdom undervisade han med ovanlig nit och ömhet, därföre var han ock af alla vördad, älskad, och hans forna Disciplar, många vår tids Hedersmän, tala ännu om honom med en slags förtjusning, såsom en Svevse Gellert. Han ägde den gåfvan, at göra sin vetenskap beha gelig, läste med nit, talade med lätthet, förestälte redigt och öfvertygande. Däraf hände, at han bölt sina Föreläsningar aftid för fullt Auditorium, och tilloppet af åhörare var så stort, at de måste trängas om rum. fämte en Dogmatisk lärdom, inplantade han äfven hos dem et Christeligt sinnelag, och detta sista låg honom