Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
alla de förvånade, undrande, smädande frågor, som
ställas till henne, så länge skall hon gå segrande fram
på jorden. Det är det enda rätta svaret att giva, då
någon vill komma henne till livs. Det är hennes rätt
att leva och att verka.
Man kan ju icke undra på, att så många människor
tycka, att missionen är en dårskap. Iyåt oss blott
försöka att sätta oss in i andra människors tankegång och
icke blott följa vår egen. De se nöden i vårt eget land.
De se vilken fattigdom, som finnes alldeles mitt ibland
oss. Lasarus ligger vid vår dörr ännu. Och de se, hur
det ena spörsmålet, som berör samhället på det närmaste,
växer fram efter det andra. De se, hur frågorna storma
fram. Varenda en, snart sagt, känner, att den tid, i
vilken vi leva, kanske är den allvarligaste tid, som givits;
att varje kraft måste tagas i anspråk; att var och en,
som har något att säga och göra, skall rycka in. Och
under tiden vandra skaror ut från vårt land till
hedningarna. Guld och ädel personlig kraft går ifrån oss,
tycker man. Är det då underligt, att man anser
missionen vara en dårskap?
Och så har man den uppfattningen, att hednavärlden
mår allra bäst, när den får vara i fred för evangelium.
Man tänker sig, att det icke är några behov, ingen
skriande nöd utan en lugn trevnad, som stores genom
missionen. Och därtill är det ju världens religion, att var
och en blir salig på sin tro. Varför då bråka så ofantligt?
Vad skola vi svara på allt detta? Skola vi giva oss in
på apologetiska föredrag för missionen? Jag tror icke
det. När Petrus och Johannes stodo inför rådet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
