Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
n6
som Gud har till oss. Käre, har du kommit till en sådan
tillit till Guds kärlek? Har du kommit därtill, att du
kan bekänna: »Han bar min synd i sin lekamen upp
på trä, och jag vet, att så fattig, så fördömelsevärd jag
är, har blodet renat mig från all synd.» Där är
frimodighetens grund. Något liknande säger Hebreerbrevet: »Vi
hava frimodighet att ingå i det allra heligaste genom
Jesu blod.» Där grundas också frimodigheten på
försoningen.
Men det är icke blott så kärleken uppenbarar sig,
att den föder denna underbara frimodighet, över vilken
man ibland själv häpnar. Man tycker det är nästan
för mycket, och dock — räddhåga hör icke till kärleken.
Den fullkomliga kärleken är denna äkta, sanna kärlek,
som utdriver räddhågan. Den som rädes har pina och
är icke fullkommen i kärleken. Vi få således behålla
denna frimodighet, även om vi ibland känna det, som
vore det för mycket att våga på denna grund.
Men det är icke blott frimodighet, som växer fram ur
kärleken, utan ett mognande i livet, vilket här uttryckes
med orden »att förbliva i kärleken». Det är icke nog med
att en gång hava kommit till tro på kärleken, så att
man vågar något på den, det gäller att också växa in i
kärleken, ja, förbliva i den. Jag använde nyss bilden
av hur en kvinna, som lämnar sitt hjärta åt en man för
livet, i den stunden måste tro på hans kärlek. Sedan
de blivit förenade, fortsätta de att älska varandra dag
för dag, om det går, som det bör gå. Denna kvinna
förbliver i kärleken, även ehuru det under äktenskapets
lopp kommer stunder av lidande och prövningar. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
