Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
skulle icke få gå hemifrån. Men det gick och gick allt
längre och längre bort i lek och tanklös glömska i
villande mark. Plötsligt visste det ej, var det var. Så
började mörkret falla på, och det kände sig skyggt,ja,
kände skräck i sitt hjärta. Nu försökte det taga sig
hem igen men det gick icke. Så får det höra en röst i
skogen. Det är faderns röst. Fadern är ute och söker
sitt barn. Och när barnet och fadern råkas, är det
icke svårt för barnet att be om förlåtelse och icke för
fadern svårt att giva förlåtelse. Han är så glad att hava
fått sitt barn tillbaka. Men det stannar icke med
förlåtelsen, utan sedan blir det en vandring hemåt mot
stugan, som ligger där långt borta, och nu är barnet
icke så rädd för något som för att släppa sin fars hand.
Det vill vandra i sällskap med honom. Och medan de
så vandra tillsammans, börjar det skymta fram ljus
mellan träden. Det är från hemmet det lyser. Och vore
det själva julaftonen och barnet visste: Nu väntar idel
glädje, så snart jag kommer inom dörren, och man
skulle fråga: Barn, fattas dig ännu något i din glädje?
skulle det med överfullt hjärta svara: Nej, min glädje
är fullkommen.
Månne icke flera av oss hava erfarit något liknande?
Vi gingo bort, och så mörknade det omkring oss. Så
grep mörkret oss med all sin fasa, men vi ropade till
Gud, och Gud kom, ty han var ute och sökte oss. Vi
bekände vår synd och fingo erfara, att Jesu Kristi,
Guds Sons, blod renar oss från all synd. Så lade vi vår
hand i Guds, och sedan ha Gud och vi vandrat
tillsammans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
