Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 13
kalla, och mot sin vilja var Bob så rifven med
af ögonblickets stämning att föga fattades i, att
han gjort kamraterna till viljes och spelat den
roll, alla fordrade af honom, äfven nu. Men med
ens kände han som ett hugg i bröstet. Det före-
föll honom, att om han ej talade nu, skulle han
aldrig kunna göra sig kvitt den mara, hvilken
tryckte hans bröst. Han såg framför sig som
bilden af ett allvarligt, sorgmodigt ansikte med
stora, bedjande ögon, och han tyckte, att hans
eget ansikte borde ha förändrat sig och tagit
utseende efter detta andra, som endast han kunde
se. Under inflytande af denna förnimmelse slog
Bob ned sina ögon, så att han endast kunde
se den hvita duken, sin egen servett och några *
glas, som stodo närmast. Hans hela människa
bief i en hast förändrad, hans röst bief en an-
nan, hans uttryckssätt blef nytt. De drastiska
orden lågo icke längre på hans läppar, och hans
ton var icke högröstad eller skrikande. Han
talade i stället så lågt, att det ofrivilligt blef tyst
omkring honom, så tyst, att den låga stämman
klingade nästan hemskt. Medan han talade,
vågade han icke se upp. Han inbillade sig,
att han stod i mörkret, och att ingen kunde se
hans ansikte, och han höjde icke rösten. Han
behöfde det icke heller. Ty tystnaden växte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
