Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 —
henne nu allra mest motbjudande. Hon kunde
ligga med slutna ögon och låtsa sig sofva för
att slippa hans kyss, när han gick. »Detta är
då lifvet», tänkte fru Anna. Och med grämelse
tilläde hon för sig själf: »Jag är ju ännu ung».
Fru Anna grämde sig öfver, att hennes lif
var tomt och tråkigt — själf brukade hon i
sina tankar kalla det innehållslöst — men hon
kände ej längre någon smärta öfver, att hennes
känsla för Bob förbytts i ovilja. Hon såg ho-
nom komma och gå, ja, hon såg till och med,
att han led, utan att hon själf därvidlag erfor
annat, än ett lamt beklagande af detta förhål-
lande. Fru Anna hade blifvit hård, och hon
kände sitt hem som ett fängelse, hvilket hon
hatade dubbelt, därför att hon aldrig trodde,
att dess dörr skulle öppnas för hennes egen
frihet.
Vaga och obestämda gledo hennes tankar
vidare, och nu som ofta förr träffade de Gösta
Wickner. Hon kände ingen glädje vid att tänka
på honom, men hennes tankar drogos oemot-
ståndligt åt samma håll, som om hon varit för-
häxad. Hvem hade bundit henne vid honom?
Hvad hade bundit henne?
Fru Anna sökte öfvertyga sig själf, att hon
icke tänkte på Gösta annat än som på en män-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
