Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 236
Han sade detta, endast för att bryta tyst-
naden, och orden klingade i hans egna öron
så främmande, att han önskade att han tegat
eller sagt något annat.
»Hvad vill du, att jag skall säga dig?»
sade Anna. »Han är död.»
Hon satt orörlig som förut. Men tunga
tårar runno på hennes kinder, utan att hon
ändrade en min.
En känsla af förskräckelse öfverföll Gösta
Wickner. Det låg öfver den ton, i hvilken
dessa ord sades, och öfver den kvinna, som
sade dem, något för honom och hela hans
tankegång så nytt, att han icke kunde reda
för sig själf ens det intryck, han erfor vid att
möta det. Detta innebar en fara; han kände
med en intensiv skärpa, att det var farligt, ja,
kunde vara farligt för honom själf. Till hvad
pris som helst måste han skaka Anna upp ur
den dvala, hvari hon för hvarje minut syntes
sjunka allt djupare. Men han fann icke något
medel, och i ren förtviflan sade han:
»Sörjer du honom så?»
Hvad han nyss önskat, tycktes honom nu
inträffa. Ty hon spratt upp, och hon vände
sin blick mot honom.
»Skulle jag icke sörja mitt barn?» sade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
