Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–– 2Ö2 ––
nere, och jag vet nu, att jag hoppades fa höra
dig säga, att om jag själf ville, skulle du tåla
mig i ditt hus. Mer kunde jag icke hoppas.
Men att det var detta jag önskade, visste jag
icke då.»
Bob kunde icke svara genast. Han mindes
knappast sitt bref, visste blott, att han blifvit
som en rasande, utan att tänka på annat, än att
han skulle slå, och att han ville hämnas. Men
det tycktes honom, som om han i detta nu
såg en möjlighet, att allt skulle bli godt igen,
och han frågade:
»Kan du ej komma tillbaka — nu?»
Anna skrek högt till, och hon räckte båda
armarna emot Bob.
»Vill du det?» sade hon. »Ar det möjligt,
att du vill? Jag, som gjort dig allt ondt, jag,
som har bedragit dig på din lycka, som har
svikit dig och skymfat ditt namn.»
»Tyst», sade Bob. »Det finns en, som
sofver i jorden, och som kanske kan höra oss.
Tyst och stör honom inte.»
Bob visste ej mer, hvad han sade. Han
sjönk ned med hufvudct i sin hustrus knä.
»Lat mig vara här», sade han. »Låt mig
vara. Om det sker till lycka eller till olycka,
det vet jag inte. Men jag vet, att du kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
