Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon gick som förut, och leendet låg kvar öfver
hennes ansigte.
•— Joo, svarade hon stillsamt. Nog hörde jag.
— Hvarför stanna’ du inte?
Hon skrattade till med ett kort, mjukt litet
skratt, hvilket icke tycktes passa till denna stora,
kraftiga gestalt.
— Hvarför skulle jag stanna? sade hon.
Karlen såg ut, som om han inte vetat hvad
han skulle svara. Det var en ljuslett ung man, med
kort skägg och ett godmodigt, något lättsinnigt
uttryck i sitt solbrända ansigte. Han följde henne
sida vid sida utan att säga ett ord. Och när han
tyckte, att han gått där nog länge, lade han sin
arm om hennes lif.
Johanna lät det ske, utan att ens se på honom.
Hon bara gick vägen framåt i samma takt som förut,
och hennes arm gled som af sig själf ned bakom
hans rygg.
Så gingo de länge utan att tala. Skogen
susade öfver deras hufvuden, som böjde sig allt tätare
in mot hvarandra, och öfver mossan framför deras
fötter dansade solfläckarna, när vinden satte trädens
kvistar i rörelse.
De kommo uppför en liten backe, och
framför deras ögon utbredde sig Östersjön, stilla, lugn,
med sakta, rullande dyningar, hvilka tyst och mjukt
slogo mot stranden. Men där skogen slutade, sträckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
