Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon började på nytt att pyssla i stugan, stilla
och tyst, för att inte störa dottern.
När Sven Ersson kom in, gick han bort och
satte sig för sig själf. De båda kvinnorna sågo på
hvarandra och förstodo båda, att han visste det. Det
var som en lättnad. Ty då behöfde man inte börja
med att berätta.
— Är det nå’t galet fatt? sade Sven Ersson
till sist. I tiger så underligt.
— Ja, du vet väl . . . började Katrina.
— Jansson har rest, ja, sade mannen. Det
vet jag. Men det är väl aldrig något mer?
Det kom intet svar. Elden blossade upp en
stund och kastade ett skarpt, rödaktigt sken framåt
det mörka golfvet.
— Är det något mer? säger jag.
Sven Ersson reste sig.
— Var lugn nu, far, började Katrina,
medlande som vanligt.
Sven Ersson gick fram mot Johanna.
— Du är väl aldrig . . .
Han fick inte fram ordet.
Johanna såg upp och hennes blick mötte faderns.
Hon såg honom rätt in i ögonen och nickade.
— Visste han det? sade Sven Ersson, och hans
läpp darrade.
— Ja, sade Johanna sakta och såg ned igen.
Fadern vände om och gick ett slag utåt golfvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
