Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ersson hade själf kommit på honom, när han körde
bort tre de grannaste masttimmer, och sedan den tiden
hatade Jansson honom. Han var en rackargubbe,
det var, hvad han var. Och hans käring var en
satkäring. Men han, Sven Ersson, skulle ge dem,
bara han träffade dem. Fan nådigt anamma, skulle
han inte det.
Han retade upp sig mera för livar dag.
Jansson var den värsta skurk, som fans. Alltid hade
han varit med om tjufknep och satanstyg, och hur
han hade fått ihop sina myckna pengar, det visste
nog litet hvar, fastän ingen talade om’et. Sven
Ersson svor på, att var sonen undsluppen, så skulle
han åtminstone träffa fadern, och han skulle få både
för sina och pojkens synder, och det så han skulle
komma ihåget. Be’ honom skrifva efter sonen för
att komma hem, det ville Sven Ersson inte. Ty
hade pojken inte bättre vett, än att han reste från
fästekvinnan, när hon var med barn, då var den mågen
inte mycket att mista. Det var nu Ersson säker
på. Men träffade han gubben, så skulle det bli
andra bullar, och träffa honom skulle han.
Sven Ersson var så rasande, så att han i många
da’r gick och dref på de vägar, där han trodde sig
kunna träffa gamla Jansson. Det dröjde ända till
lördagsmorgonen, förrän han fick se honom.
Jansson kom, liten och tjock, med stora silfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
