Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
minsta aga. Allt hvad man satte honom till, gjorde
han flinkt ’Och villigt, ränsade potatisen i källaren,
bar mat till grisen och sopade förstugubron med
kvasten. Satte man honom till att vakta hönsen,
gick han tåligt och snällt och molade för sig själf
hela dagen ute på gården, lekte och hittade på
allt möjligt, men glömde ändå inte, livad han hade
för händer.
Ju svagare Sven Ersson blef, desto mera fäste
han sig vid pojken. Han tog honom med sig ut
i skogen, pratade och förklarade för honom, alldeles
som om han var en stor människa, och när han
blef ensam med honom, klappade han honom på
hufvudet och kallade honom för sin son med ett så
underligt, frånvarande uttryck i sitt ansigte, att
pojken blef ängslig och tyckte, att han var satt till att
vakta morfar. Ty att han nu var morfar och inte
far, började gossen så småningom att begripa.
Men i Sven Erssons sinne sammanblandades
känslorna, så att tanken på den bortavarande blcfvo
liksom till ett eller flyttades öfver på den, han såg
inför sina ögon. Och en gång hade han till och
med låtit undfalla sig ett yttrande om, hvem som
skulle fä gården, ifall Gustaf till sist ändå ville stanna
i Amerika.
Johanna såg detta, och hon fick tankar, som
hon inte tordes tänka till slut. Nu mer än
någonsin var hon gårdens herre. Hon styrde och stälde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
