Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var väl ingen skam att vakta svin. Det hade lian
gjort förr. Och det är inte slut än. Ty sedan
sade han, att han ville stå opp och gå till sin
fader. Och fadern steg opp och lopp emot honom.
Men jag kan inte stiga opp. Jag kommer aldrig
opp. Och han hinner inte hem. Men han lät slagta
den gödda kalfven och skjuta med bössor och spela
på handklaver . . .
Sven Ersson tystnade, och när han såg opp,
var hans blick klar. Vid sängen sutto kvinnorna
och gräto, och när lill-Sven såg de andra gråta,
började också hans tårar att rinna, och han torkade
dem med den lediga handen, så att det blef stora
ränder på hans röda kinder.
— Har jag sagt något? sade Sven Ersson.
Han nickade åt sin hustru, som om han velat
säga något mer. Så drog han undan sin hand från
gossens, knäppte ihop båda händerna öfver bröstet
och sade med låg, tydlig röst:
— En far aldrig, det man önskar i lifvet. Nej,
aldrig!
Så dog gamle Sven Ersson på Skogerum, som
alltid hade haft lyckan med sig. Och dagen därpå
skref Johanna ett långt bref till brodern och talade
om, att fadern hade fatt sluta.
Fram mot julen kom svar, att Gustaf skulle
komma hem och öfvertaga gården. Han hade träffat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
