Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Pojkarna. —
Det var ännu skymning, när Olof Larsson på
morgonen hade gått hemifrån. Han var matt af
skräck, och han hade bara en tanke: att gå till
prosten eller länsman och tala om alltsammans.
Men det var ännu för tidigt på morgonen,
och han gick därför utåt vägen, för att tiden skulle
gå. Upptäckten var så plötslig, så oförberedd, att
den alldeles förlamat honom. Han bara gick och
gick, och han kände sig rädd ensam ute på vägen,
där skymningen låg tung, och han öfverallt såg
bara snö, som blef borta i mörkret.
Som en tyst, snöhöljd jätte reste sig bredvid
vägen en stor väderkvarn, hvars stretande vingar
stodo stilla. Den nedersta gick rätt ned i snön.
Den tillhörde Olof Larsson, och sedan han en stund
stått och sett på den, steg han långsamt uppför
den knarrande trappan, där han för hvarje steg måste
sparka undan snön, tog en knif ur fickan och
försökte att dyrka opp det rostiga låset. Det gaf
vika, och Olof Larsson steg in, lämnande dörren
öppen efter sig.
Han satte sig på en tom lår och väntade att
det skulle bli dager.
Om en stund hörde han ljudet af hästhofvar
på den tilltrampade landsvägen. Han såg ut och
varseblef två lösa hästar, hvilka sprungo utefter
vägen. När de kommo fram till väderkvarnen, stan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
