Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
knän, och i detsamma började sönerna slå honom
med yxor.
Bunden vid golfvet, med ett krossår i bröstet,
förmådde Olof Larsson icke kämpa emot. Slagen
träffade honom i axlar och hufvud, han vältrade
sig i smärta, och huggen föllo med dofva slag mot
hans breda rygg. Olof Larsson kände, att hans
sista stund var kommen. Men det var något så
gräsligt, att han ej ville tro det. De måste släppa
honom; dessa söner kunde icke föra en så
ohygglig synd öfver sina hufvuden som att mörda sin far.
— Herre Jesus, hjälp mig, ropade han gång
efter gång.
— Vi ska hjälpa dig, din djäfvel, svarade
Erland.
Då ljöd ett skrik från den främmande, ett
vildt skrik af fasa, och hans tag slappnade:
— Hvad i Jesu namn gör ni mig? Slår ni
mig?
Ett hugg hade träffat honom, och han
ragg-lade tillbaka mot väggen.
Med en ed stötte Petter till honom och fick
honom på benen.
— Du blir nog läkt, sade han. Ut i porten
med dig och se efter, om det fins folk.
Den främmande försvann, och dörren stängdes.
Olof Larsson var ensam med sina söner.
Plan öppnade munnen för att tala, han ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
