Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mo närmare Stora Rör, försvann hans ängslan. Icke
ett lefvancle väsen syntes till, och när vägen dök
in mellan snöhöljd småskog och dungar, som växa
nedanför landborgen, hade Erland försjunkit i ett
dystert lugn. Han höll handen på sin faders kropp,
för att sitta beqvämare, och han intalade sig själf,
att allt som skett icke hade kunnat vara annorlunda.
Så gick Olof Larssons graftåg fram i den
mörka natten. Klädd i hvardagsdrägt och svept i
tvänne hårtäcken, låg han i skrindan, och den som
körde honom till den eviga hvilan, var hans älste
son, hvilken själf gifvit honom banehugget.
När slädarna körde ner på isen, ändrade
Erland oförmärkt ställning och satte sig på sin förra
plats, grensle öfver den döda kroppen.
De foro länge omkring på isen för att finna
en plats, där de kunde fa opp en vak. Men utan
sågar och spett, som de voro, yppade sig snart
svårigheter.
De gjorde ett försök, när de kommit ungefär
en half fjärdingsväg ut på sjön. Slädarna stannades,
och försedda med yxor, började de tre männen
hugga lös på isen, så att bitarna flögo omkring
dem.
Men det visade sig snart, att isen var för tjock.
Att med yxor hugga en vak i dessa isblock, som
legat tillfrusna i månader, skulle draga ut i timmar.
Och de stannade snart och betraktade hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
