Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagern, satte de sig ned på slädarna oeh vredo
händerna af förtviflan.
— Gud bättre oss, sade Jon Persson, hvar ska’
vi göra af honom?
Karl Axelsson kved som ett barn, och de
andra måste vakta honom, för att han ej skulle
springa sin väg. Erland satt tyst och hackade
mekaniskt med yxhammaren mot den bara isen.
Den döde hade plötsligt blifvit en farlig man.
Han var icke längre ett oskadligt lik, han var en
fruktansvärd fiende. Hade de i lifvet önskat hans
död, så önskade de honom nu bort. Med ond
vilja hade de kastat sig öfver honom, och utan
misskund tagit hans lif, men där han nu låg, kall
och orörlig, med i kölden redan stelnade lemmar
och ansigtet betäckt af fruset blod, ur hvilket det
ena ögat glasaktigt stirrade fram, tog han hämd på
sina mördare, en omedveten fasaväckande hämd,
hvars marter voro värre än dödens.
Gripen af en vanvettig fruktan, gick Karl
Axelsson fram och höljde öfver den flik af täcket, som,
när Erland sprang af lasset, fallit undan.
Då reste sig Erland opp och pekade utan att
säga ett ord mot norr. Genom skymningen syntes
liksom täta moln, hvilka närmade sig, springande
öfver den snötäckta isen. De vältrade sig öfver
hvarandra, tornade upp sig och smälte bort i
mörkret i en vid halfcirkel. Men de närmade sig oaflåt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
