Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 39 —
och lycka. Hon var nämligen tidigt sjuklig, ja,
jag har aldrig känt henne annat än med fröet
till sjukdom groende inom sig. Hur kom det
sig då, att jag ända in i det sista långa tider
kunde glömma, att hennes hälsa var undergräfd,
och att det sjukdomsfrö, som fanns, antingen
måste utvecklas eller också alldeles försvinna?
Jag visste ju alltför väl, att det icke försvann.
Och dock lärde jag mig aldrig att se hennes
lif i helt annan mening än den vanliga som en
väg mot döden. Lyssnade jag icke till de
förebud, som kommo? Gjorde jag mig döf och blind
mot de aningar, hvilka flammade upp inom mig,
som vådeldar hotande min lyckas hus, hvilket
jag trodde så fast muradt? Jag vet ej, om det
var så. Men jag vet, att när jag gifte mig, var
jag så ung, att jag trodde kärleken vara ett
botemedel mot all världens olycka, och när jag
såg Elsa strålande och lycklig, när vi följdes åt
i skogen och på sjön, när jag såg henne bli
brun af solen och hennes hvita lemmar sköljas
af sommarvågen, då glömde jag, att olyckan
kunde komma, och jag intalade mig att hvad
jag befarat endast var en inbillning. Ack, jag
blef till sist så öfvad i konsten att glömma, det
jag icke ville se, att jag drömde om hälsa och
långt lif, äfven sedan Elsa hade varit döden så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
