Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
satt. Jag tyckte, att den blef tom inför mina
ögon, och att jag ensam seglade ut öfver en
vattenyta, hvilken fått andra konturer än dem,
som solljuset gett. Jag satt fylld af denna känsla
så starkt, att jag glömde, att jag icke var ensam
och jag spratt till, som om jag vaknat till en
ny verklighet, när jag hörde min hustrus röst.
Hon talade sakta, som om hon talat till sig
själf, och jag hörde i början orden, som om jag
icke förstått dem.
— Jag har tänkt så ofta, sade hon, att det
måtte finnas människor, som behöfva något att
tro på, och från hvilka det är synd att taga
bort deras tro. Jag är så lycklig, att jag tror
som du. Jag vill inte göra något, som du inte
tycker om, inte tro något ens, som du inte vet.
Men jag kan inte låta bli att tro på Gud.
Tycker du mycket illa om det?
Om min hustru hade frågat mig detta i vår
första ungdom, hade jag säkert blifvit
stridslysten och gifvit mig in på alla de skäl mot en
sådan tro, hvilken tidens illusionslösa riktning
hade lärt mig att betrakta närmast med
öfverseende ringaktning. De år, som gjort mig äldre,
hade väl icke gifvit mig någon tro, men känslan
af de oändligt olika människornas personliga
okränkbarhet hade dödat den sista resten inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
