Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 90 —
lille-bror icke föll af. Det enda, som härmed
kunde jämföras var att se Svante göra
detsamma, och Svante njöt dessutom af att vara
beskyddare i så mycket högre grad, som han vid
lekarna med store-bror alltid varit den, som var
liten och fick lyda. Sven var så liten emot de
stora bröderna, som han beundrade och följde,
att han alltid var och förblef lille-bror, och han
var så glad, att hela huset kom omkring honom,
när det händt honom något lyckligt, och hans
klingande röst eller klara skratt ljöd genom
rummen. Man kom därför, att man ville få se, hur
hans ögon tindrade, och hur hans små hvita
händer fäktade af förtjusning, se hela denna
strålande barnaglädje, som gaf sol åt hjärtat.
Ack, jag skulle önska, attjag skrifvit denna
berättelse om lille-bror förr, så att jag kunnat
lägga den fram blad för blad för henne, som
kunde hans korta lefnadssaga bättre än jag,
bättre än någon. Hon, som kom ihåg hvarje
hans ord, hvarje litet drag ur hans lifs bok, hon
som lefde hans lif och sitt eget i förening med
honom, hon, som lefde med honom, äfven när
hans klara ögon icke längre lyste ibland oss,
hon, som slutligen följde honom på de stigar,
där ingen, förr än tiden är inne, kan följa. Hon
skulle då fyllt, hvad jag ville säga, med sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
