Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 150 —
Men hela omgifningen låg tung öfver mig
och jag kände det, som om den hindrade mig
att arbeta. Den kastade mig in i en stämning
olika allt hvad jag någonsin hade erfarit. Men
tiden gick, och med den kom lugnet. Med en
styrka som aldrig förr kom arbetets genius
öfver mig, och jag stördes af ingenting annat än
af Sven.
Ty han var den ende, som vi aldrig
kunnat lära, att pappa skulle vara i fred, när han
arbetade. Han öppnade dörren så sakta, som
om han riktigt ville visa, att han förstod, hur
viktigt det var, att det var tyst. Såg jag på
honom då, lade han fingret på läppen och sade
»tyst> med en så maktmedveten och på samma
gång oskyldig min, att jag ovillkorligen måste
lägga bort pennan. Såg jag däremot icke upp,
då gick han sakta fram till skrifbordet och ställde
sig bredvid mig. Han kunde stå där tåligt, hur
länge som helst, och höll jag mig då stark och
låtsade, som om jag icke anade hans närvaro,
kunde han gå sin väg igen, lika tyst som han
kommit. Det hände emellertid inte ofta, och
vände jag bara aldrig så litet på hufvudet, såg
jag genast de blåa väntansfulla ögonen, som
sökte mina. Och då var jag förlorad.
— Hvad vill Sven egentligen? sade jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
