Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 178 —
Annars var det alltid Sven, som kom
rusande, när en positivspelare var i antågande. Med
andan i halsen brukade han komma in till pappa
och be om slantar. Det var hans fröjd att få
ge, och när han kom med sina slantar och såg
strålande lycklig ut, som om han vetat, hvad
det ville säga för en fattig musikant att få
pengar till mat, då fick han svartmuskiga ansikten
att le med hvita tänder och brunglänsande ögon
att stråla tillbaka mot hans blå.
Men nu hängde han så trött och liten på
pappas arm. Väl inlindad i en filt var han, och
strumpor hade han på fötterna. Så blef han
utburen, och pappa höll honom i sina armar på
verandan, därifrån han kunde se ned öfver den
solbelysta gården, från hvilken positivets muntra
toner ljödo emot Sven.
Han blickade trött och främmande ned på
träden och på gårdsplanen, på klungan af barn,
som stodo där i solskenet, och hans blick var
hela tiden undersam, som hade han grubblat
öfver, hvarför allt detta icke var roligt som
förr. Han försökte att dra på mun, när han
fick se apan, som var det roligaste han visste,
och som hoppade upp och ned på positivet,
skramlade med sin lilla kedja och gjorde fula
miner, när hon försökte knäcka en nöt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
