Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 189 —
simmade i tårar. Så fortfor hon igen, och
hennes röst blef som ny:
— Så kom lille Sven, Georg, och allting blef
som förändradt. Minns du, att jag sade dig det
redan då? Minns du, att jag sade det? Jag trodde
då, att Gud hade sändt honom för att hålla mig
kvar i lifvet, för att jag skulle kunna göra dig
så lycklig, som jag önskade, och hvar kväll bad
jag till Gud, att jag skulle kunna. Jag trodde
så visst, att Gud hade bönhört mig, och det var
det jag talade med lille Sven om, när vi voro
ensamma, och ingen kunde lyssna till våra ord.
Men nu, Georg, nu går han ifrån mig. Nu vet
jag, att allt det andra, allt det, som du aldrig har
vetat förrän nu, skall komma igen, och nu vill
jag bara, att du skall förlåta, för all sorg jag
gjort dig och all sorg jag gör dig nu. Men du
får icke bedja mig stanna. Ty dit Sven går,
dit går också jag.
Hon stod framför mig, och hon syntes mig
i detta ögonblick större, än människor äro. Jag
var i den grad oförberedd på allt, hvad hon nu
hade sagt, att det syntes mig, som om hon
berättat en ohygglig mardröm, hvilken jag icke
kunde förvandla till verklighet. Men jag kände
också, att på samma gång hon tillfogade mig
den största sorg, blottade hon vidden af en kär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
