Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 202 —
natt. Hon ser på honom, som ville hennes
hjärta brista, och hon kysser hans kalla läppar.
Så går hon sin väg, och jag står där
ensam med locket, som jag lofvat henne, att ingen
annan än jag skall skrufva fast. Jag skrufvar
och skrufvar, och mejselns ljud mot skrufvarna,
hvilka tränga sig in i trät, gnissla och ljuda,
som om jag själf skure tänder af smärta.
Men när det är gjordt, känner jag ingen
smärta längre. Det är, som om de sista
dagarnes ångest bränt ut hvarje möjlighet att känna
inom mig, men hvart jag ser, möter min blick
idel blommor
Då går jag ut på verandan, och jag möter
doften af kaprifolium, som stiger ur mörkret,
samma doft, som omgaf mig, när jag kände mitt
lilla barns fingrar krama mina med dödens kraft.
Allting inom mig är upplöst, allting är förbi.
Jag tänker på henne, som nyss gick ut, och på
allt, som jag vet skall följa. Jag känner, att
jag får aldrig tid att sörja honom så som jag
ville, min lille gosse med änglaögonen, och
ensam böjer jag knä vid hans kista, jag som icke
vet, för hvem jag böjer knä, eller till hvem jag
skall bedja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
