Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 213 —
i den lilla påsens hörn fäster hon starka
snodder. Därefter lägger hon in sina sybehör och
sitter länge med den svarta amuletten i hand,
tänkande på, att nu är hon vigd vid honom,
som ligger i grafven.
Därefter böjer hon knä under lindens kala
grenar och kysser stenen, som bär hennes
älsklings namn. Stilla och högtidligt, som om hon
beginge en helig handling i många människors
åsyn, hänger hon snodden om sin hals, öppnar
sin klädning och lägger den heliga jorden vid
sitt bröst.
Under hela tiden är hennes ansikte
allvarligt, men lyckligt och ljust, och innan hon reser
sig upp, kysser hon jorden under sina fötter och
stannar sedan för att kasta en blick på grafven.
En skog af små krukor blomma omkring
grafven, och friska blommor äro lagda på kullen.
Ingen graf är så vacker, ingen så väl skött,
ingen är prydd med sådan rikedom just nu, när
höstvinden ruskar i träden.
Då ler hon af glädje och talar åter tyst och
innerligt till någon, som ingen kan se. Så går
hon fram till vagnen, som väntar ute vid
kyrkogårdsgrinden och åker hem.
Men när hon kommer hem, går hon direkt
in till mig, tar fram den svarta amuletten och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
