Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 216 —
och hon kan icke göra det. Därför vill hon
lefva en tid först, för att få vara allt hvad hon
kan för dem, som lefva, och sedan dö för att
få stanna hos den, hvilken hon känner sig
tillhöra. Hon söker en försoning mellan begäret
att dö och behofvet att lefva, och hon fruktar
båda, emedan de slitas om herraväldet i hennes
själ och hvar på sitt sätt pina henne gränslöst.
På samma gång anar hon emellertid, hvilken af
andarna till sist skall vinna seger, och därför
tillägger hon detta, icke som en utomordentlig
händelse, hvilken bör framkalla förvåning och
häpnad, utan som något själfklart, hvilket hon
upplefvat, och som ingen kan betvifla.
— Mins du när jag sade, att jag icke trodde
på ett lif efter detta? säger hon. Det var du,
som lärde mig tro så.
Hennes ansikte förmörkas, när hon säger
detta och det kommer något af groll i hennes
stämma, som gör mig ondt. Hon ser det, och
försonande lägger hon sin hand på min, i det
hon fortsätter:
— Nu tror jag det, och nu vet jag, att man
kan börja att lefva ett sådant lif redan här på
jorden. Det behöfs bara, att någon går bort,
vid hvilken man är så fästad, att det käns, som
om själen följde med. Nästan hvar afton kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
