Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 220 —
att komma tillbaka, och följer hon mig, skall
jag aldrig vända mig om och snegla mot
skuggorna.
Så lofvar jag mig själf, och jag väntar aldrig,
att lönen skall komma snart. Tvärtom bereder
jag mig på en lång och hård pröfvotid, och jag
vet på förhand, att det första jag behöfver är
konsten att vänta.
Men jag är så viss i min tro, att jag kan
le för mig själf, när jag hör hennes tal om
döden. Jag kan höra henne säga, att hon längtar
bort och känna hennes smekningar, när hon
ber mig förlåta sig. Då njuter jag smekningarna
och glömmer hennes ord. Som en stor,
oändlig visshet känner jag, att segern är
oåterkalleligen min och icke hans, som sofver i jorden.
Jag tager honom till bundsförvandt i mina
tankar, säger henne till och med, i det jag går in
i hennes egen tankegång, att hon skall lefva,
därför att Sven vill, att hon skall lefva, ja, att
han hviskat det till mig, medan jag sof.
Hon hör på mig med undrande, glänsande
ögon, och långt därefter — så långt, att jag
först icke kan erinra mig, hvad jag själf sagt
— berättar hon mig, att Sven suttit på hennes
bädd, klädd i sin hvita nya dräkt med det blå
skärpet och sagt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
