Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 230 —
hem, och melodierna från fordom ha stämt våra
sinnen liksom i en ny och ljusare ton.
Öfverhufvud har det på sista tiden kommit något
nytt öfver henne, något nytt, som lofvar mera
än förut. Hon har vaknat upp till lifvet, och
hon är med oss andra som förr. Icke riktigt
ännu kanske. Men jag känner, hur hon med
hvarje dag kommer oss närmare. Ibland tror jag
hvad hon säger, att allt detta kommer däraf, att
hon vet, att hon snart skall gå bort, och att detta
hopp håller henne uppe. Men ibland tror jag,
att om det också är så nu, så är dock allt detta
på väg att glida öfver i något större, hvilket
hon själf känner med undran och ängslan, men
icke vill tro.
Huru härmed är, vet jag icke. Men jag vet,
att jag icke är förtviflad nu, som jag var det
förr. Ty nu lefver jag under det öde, som är
mitt, och som, hända hvad hända vill — så
som jag nu ser det — icke kan kasta något
styggt in i hennes lif och i mitt. Detta är det,
jag fruktat.
19 Februari.
Jag står icke ut med detta längre. Jag har
sett svart och svart och svart omkring mig, så
jag råkar i raseri, bara jag ser mig själf i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
