Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 232 —
om jag trodde, att någon eller något nu höll på
att jämna vägen för oss, eller som om jag kände,
att något inom mig vore nära att läkas. Och
allt detta, för att jag kommit att tänka på en
siffra, hvilken under normala förhållanden
säkerligen gått mig spårlöst förbi.
25 Juni.
Dagarna förflyta, under det att jag går och
tänker på, att jag borde börja att arbeta. Men
diktens fjärilar flyga blott oroligt fram och åter
öfver något, som är öde och förbrändt. Ibland
synes det mig, som skulle jag kunna följa deras
flykt. Men så erinrar mig verkligheten åter,
om det som är, och det blir, som när ett ljus
blåses ut inne i ett rum om natten.
Kunde jag bara ständigt vara så, att min
hustru ingenting märkte. Kunde jag vara jämn
och glad eller åtminstone ständigt synas så. Men
jag kan det icke, och jag vet, att hon sörjer,
icke blott öfver sig själf, utan också öfver den
smärta, hon vållar mig. Det måtte vara
förfärligt att gå som hon och ingenting orka,
ingenting förmå, utan bara sjunka ihop vid det
minsta, som vållar henne oro eller sorg. Gå och
grubbla öfver döden, som hon tror skall komma,
men som icke kommer. ”Tredubbelt fasansfullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
