Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 272 —
Sven». Jag kom ihåg, att jag lett för mig själf,
när jag hörde dessa ord, och förklarat dem
som ett uttryck af öfverspändhet. Nu, när de
hade förverkligats, kunde jag icke bli dem kvitt.
Hur visste hon det? Eller hur kunde hon säga
det så säkert, om hon ingenting vetat? Var detta
sammanträffande blott en slump? Och kan man
öfverhufvud kalla allt för slump, hvilket man
vill slippa ifrån att förklara?
Jag satt i timmar vid min hustrus bädd,
och gick blott ut för att få luft eller hvila. Jag
satt med gossarne framme vid sjuklägret, och
vi hviskade till hvarandra, talade ord, som
aldrig skulle komma igen, och som ingen af oss
längre kan minnas. Jag sof i kläderna på
bädden bredvid Elsas, min lilla Elsa, som aldrig
skulle vakna mer, och jag satt ensam vaken,
för att sköterskan skulle få ro, och jag
åtminstone skulle äga minnet af några timmar, då
ingen mer än vi två funnits i dödsrummet.
Det sägs om den döende, att hela hans lif
rusar honom förbi, straxt innan slutet inträder,
och det bör väl vara så, att man då ser allt,
hvad man själf lefvat, kanske i ett nytt ljus.
För min del vet jag, att den sista natten, när
det så långsamt blef dager och gossarne
uttröttade gått till ro, då såg jag mitt eget lif, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
