Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kämpade resignationen, som den länga vintern spänt
omkring ens bröst som ett järnsnörlif, hotar att springa
sönder under trycket af allt det som sjuder och jäser
under isskorpan.
Sådana dagar är det bättre att icke gå ut. Man
borde stänga för luckorna och tända lampan och låtsa
som om ingenting föreginge därute. Eller åtminstone
borde man hålla sig inom stadens murar, gå på några
likgiltiga visiter, göra några uppköp.
Men man gör raka motsatsen — man drifves af en
oemotståndlig lockelse till att göra just det som ökar
sjudningen och våndan och längtan och hoppet inom en.
Man ger sig ut på ett långt ströftåg utåt landet, man
blöter sina fötter i ismörjan, glider på den smältande
snön, plockar blåsippor, hettar upp sig i solen, knäpper
upp kappan och lår snufva — och livad värre är, efter
att på detta sätt ha fråssat i sin stämning, blir man ännu
mer utom sig af oro än förut.
Antonia, kyrkoherdens dotter i första giftet, led
kanske mer af dessa vårfröjder än de llesta andra, ty
hon fick alltid hålla sina varma känslor så innestängda
hela den långa vintern. I slutet af augusti, då de sista
brunnsgästerna reste, tyckte hon att man lade henne i
en graf och täckte öfver henne med mossa för att låta
henne ligga där till långt fram på våren. Då mossan in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
