Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
hon icke stödja på benen. Hon grep sig i höften med
ett litet rop och blef stående en stund.
»Hvad är det, hvad är det?» frågade man för-
skräckt omkring henne.
o
»Ah, det är ju bara min gamla reumatism vet jag.
Den sätter så styggt åt mig ibland på sista tiden. Gå
undan där — låt mig bara vara i fred, söta barn», ro-
pade hon åt ungdomen, som kom omkring henne för att
stödja henne. Hon blef stående en stund, stödd emot
stolen, men därefter tog hon sats och sprang, starkt
framåtlutad, i ett enda tag tvärs öfver hela golfvet. Det
såg så löjligt ut, att ungdomen omotståndligt skulle
brustit ut i skratt, om ej modern återhållit dem med
varnande miner.
»Ja, ni skratta, kära barn», sade den gamla fläm-
tande vid dörren. »Men det är så med mina gamla,
styfva lemmar, ser ni, när reumatismen sätter åt mig,
att kommer jag väl i gång så måste jag springa. Ja, ja,
det ser väl narraktigt ut, kan jag tro.»
Hon skrattade själf däråt, helt godmodigt.
»Jag har alltid varit rapp i vändningarna, ser ni.
Kammarherrinnan sade också alltid : Mariana kan aldrig
gå som en vanlig människa, alltid ska’ hon springa —
ja, var det en ovana hos mig, så har jag fått plikta för
det nu.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
