Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
när man en sommardag sitter ensam vid kanten af en
källa och ser ned i dess blåa djup, der himlen speglar
sig. Man ger sig hän, man går helt upp i naturen; dess
underbara skönhet och dess underbara tystnad fylla hela
ens väsen med ro.
Så satt han nu, lugn och lycklig, hvilande i dessa
undersamma ögon, som äfven strålade af lycka — me-
dan orden föllo alldagliga, betydelselösa, som hade de
blott en enda mission : att öfverföra hjertats värme med
andedrägten, från mun till kind.
Han talade ensam; de båda kvinnorna sutto tysta.
För den ena gick tiden fort som i en dröm; för den an-
dra släpade sig sekund efter sekund fram med en värk-
bruten tiggares gäng.
Ett par hastiga slag mot ett glas skuro plötsligt in
i Margarethas stämning, återkallade henne brutalt från
hennes utflykt i aningens blå. Hon såg till sidan — såg
in i ett ansigte, som hon aldrig förr tyckte sig ha sett
— der smärtan skriade ur hvarje drag: Den satt som
skuren in mellan ögonbrynen; den brände ur de mörka
ögonen; den skälfde kring dc torra läpparne.
Då var det som om något vissnat inom henne sjelf.
Det kom öfver henne en känsla af skuld och skam, som
om hon velat stjäla en annans lycka, fråssa i en annans
smärta, berusa sig i en annans lidande... Men ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
