Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 270 —
slägtens
Men hos adjunkten vaknade den gamla prest-
kärlek för landet med alt dess behag
och alt dess arbete. Och hur besynnerligt än
sonens tal föreföll honom, och hur öfvertygad
han än var, att detta var en öfverretning, som
skulle gå öfver, så vaknade dock inom honom
äfven en annan känsla. Han hade altid önskat
att äga bara ett litet hemman, som han kunde
kalla sitt, och han brukade skämtande säga, att
bara han fick betala sina skulder, så skulle han
göra besparingar och köpa en liten gård, där
han ville bo på gamla dagar.
Nu ljödo sonens ord så underligt i hans
öron. De kommo med förebråelser, att fadern
ej lefvat med sin son nog för att förstå hans lif.
De sårade honom och plågade honom. De
kommo häftigt och oöfverlagdt som från ett retadt
och plågadt barn. Och adjunkten blef icke ond.
Ty i alvarliga ögonblick händer det, att till och
med fåfängan får krypa i skrinet. Han kände
bara en stor tomhet mellan sonen och sig, och
han anklagade sig själf. Men inom honom gen-
ljödo sonens ord: »Hvarför fick jag inte bli
bonde?» Det var nonsens, det visste han. Men
ändå! Han såg på sonens magra gestalt med
det bleka ansigtet och det insjunkna bröstet. Och
han förstod ännu tydligare, att det var nonsens.
Men ändå plågade honom dessa ord, plågade
och refvo i honom. Ett medlidande grep honom,
som om han vore skuld till denna sjuklighet,
ens fick han ett begär att göra alt
och
om
med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
