Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 2§7 —
Med ens vände hon sitt tårdränkta ansigte
emot honom och strök håret från pannan med
en gest, som ingaf Ernst en känsla af fruktan.
»Ni har bedragit mig,» sade hon. »När ni
var så usel, som ni är, borde ni ha lämnat mig
i fred. Jag har trott er om alt, som var ädelt
och godt. Det fans ingen dygd, som jag ej
kallade er, ingen manlig handling, till hvilken
jag ej skulle trott er i stånd. Om ni hade
trampat mig i stoftet, gjort mig olycklig, skym-
fat mig och slagit mig — det skulle jag ha för-
låtit er. Men ni har narrat mig att sätta min
lit till er, och det förlåter jag er aldrig.»
Ernst böjde sig för hvarje hennes ord som
för ett slag, och när hon slutat, sade han endast:
»Jag har icke gjort något, för att ni skulle
tro mig bättre, än jag är.»
Hon torkade bort sina tårar med näsduken
och såg en stund framför sig.
»Nej,» sade hon. »Det-har ni kanske inte.
Det var jag, som var inbillningssjuk. Men ni
har gjort mig så ondt, så ondt. . .»
Hon brast i gråt igen. Hon grät hejdlöst,
och hela hennes kropp skakades af snyftningarna.
Ernst ville närma sig henne, men hon såg bara
Pa honom med en blick, som om hans åsyn
vållat henne en fysisk smärta, och utan att säga
ett ord gick Ernst ut och lämnade henne ensam.
Och därinne grät hon sin ungdoms första,
stora sorg, grät öfver sin blygsel, sin svaghet.
Men hon ångrade inte, att hon talat med Ernst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
