Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 OLLES OCH SVANTES HUND.
Men då förklarade Olle, att han var mycket
bättre nu, än när han först kom, och han frågade
pappa, om han inte trodde, att han bet, för att han
ville leka,
Det sade Ole, för att han förstod, att pappa
tänkte skicka bort doggen. Och när Svante kom att
tänka på det, så grät han och sade:
»Han får bita oss, så mycket han vill, bara vi
får behålla honom. Det gör ingenting, om han
biter oss.»
Morgonen därpå var det stor öfverläggning i säng-
kammaren, där mamma satt och kammade sig. Pappa
hade kommit in, och han hade talat med mamma,
och nu höll mamma och pappa ihop om, att hunden
skulle skickas bort,
Både Olle och Svante voro alldeles handfallna.
Ty det hade aldrig fallit dem in, att hunden inte skulle
få stanna. Och när de sågo, att det blef allvar af,
blef det stor sorg. Pappa tog hunden med sig i ett
koppel och gick sin väg. Pojkarna sutto ensamma
kvar hos mamma, och deras tårar runno. Aldrig
kunde de få en sån hund mer. Aldrig skulle de
kunna tycka om någon annan hund. Det var stor
gråt och tandagnisslan, och mamma kunde inte
trösta dem.
Då hörde de plötsligt ett ljud, som kom dem att
tystna. Ute i salen hörde de som ett sakta tjut, och
någon kom springande. Så fort som benen kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
