Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 OLLES HÄMD.
»’Tror du, han törs det då för pappa?» sade
Svante.
»Om ingen ser det, så», svarade Olle.
I detsamma fingo pojkarna se Jan Erik, som kom
ifrån skogen och gick nedåt sjön. Han slingrade till
höger och vänster, och så stötte han emot ett trä.
Då stannade han och försökte stå stadigt. Så spottade
han och började träta på trät.
Svante skrattade till. Men Olle tystade på honom.
»’Tyst, så får vi se, hvad han gör», sade Olle.
Jan Erik gick vidare igen, och pojkarna smögo sig
efter honom. Hela tiden pratade han för sig själf,
och de kunde höra, att han svor. Bäst det var, gick
han på ett klädstreck, så att han fick det om halsen.
Då stannade han igen och trätte ändå värre än förut.
Men han tog inte bort strecket från halsen, utan han
stod stilla, som om han varit hängd, började fumla i
fickorna och tog fråm en knif. Så skar han af strecket,
så att alla de våta kläderna föllo på backen, och så
gick han vidare igen.
Olle nöp Svante i armen, för att han inte skulle
skratta igen, och så gingo pojkarna efter, tysta som
råttor, för att inte Jan Erik skulle se dem.
Det såg ut, som om gubben blifvit glad, när han
skurit af klädstrecket. Ty då började han sjunga.
Ingen kunde höra, hvad det var. Men sjöng gjorde
han, Så stannade han och talade om, att han hade
narrat någon, som ville göra honom illa, och så sjöng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
