Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bland de sämsta doktorn gjort i lifvet. Han fick
igen sin gamla känsla för naturen, kunde sitta och
drömma på verandan, smekande det blonda håret
och lyssnande på vågornas skvalp, och han skrattade
hvarken åt sig själf eller sina känslor.
När han fick barn, blef han rörd, som om det
varit en öfverraskning, och som om han aldrig
kunnat tänka sig denna ej så aldeles sällsynta följd af
ett äktenskap. Och när hans små pojkar växte upp
till knubbiga, lekfulla tingestar, som trillade omkring
i sanden på gården och sleto ut sina skor, då kunde
doktorn se på dem ifrån trappan, till dess att hans
ögon blefvo fuktiga, och det hände, att han sade
till sin hustru:
— Stackars små barn!
— Hvarför säger du stackars? sade hon. Och
hennes stämma lät nästan förtrytsam.
— Jo, sade doktorn då. De skola gå igenom
lifvet.
Och han vände sig bort för att dölja, att han
icke kunde beherska sitt ansigte.
Detta var doktorns enda sentimentalitet i
hvardagslag. Men han hade ej ofta tid med dem. Liksom
de flesta menniskor tänkte han numera sällan på sig
själf. Och ehuru han ej visste det, var det just
härigenom han var lycklig.
Förhållandet till patron Andersson hade
visserligen aldrig urartat till öppen fiendskap. Men
det hade detta oaktadt alt sedan giftermålet — eller
rättare alt sedan förlofningen — varit, hvad man
kallar spändt, och på åratal hade doktorn ej besökt
den Anderssonska familjen. Patronen forsatte sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
