Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
början förefaller vämjeligt. Ja, detta dam blir till
sist ofta så tjockt, att ett i början frånstötande
utseende slutligen alldeles icke kan urskiljas.
Det enda doktorn till sist hade kvar som minne
af denna episod var sitt hat till patron Andersson.
Detta hat hade nu fått en alldeles personlig
karaktär, och det är som sagdt icke otroligt, att oviljan
på ett eller annat sätt skulle ha urartat, om ej en
omständighet tillstött, som under dessa förhållanden
var ganska egendomlig.
En dag kom nämligen doktorn till sin fru,
strålande af förnöjelse. Han klef omkring i rummet
med händerna i byxfickorna och skrattade, så att
frun blef rädd, att hans sjuklighet brutit ut i
vansinne, och på hennes oroliga frågor, bad han henne
bara vänta, till dess han fått skratta ut.
När han det gjort, stälde han sig framför henne
och sade med en min, som uttryckte den djupaste
tillfredsställelse:
— Andersson har fått igen sin gamla reumatism.
— Är du så glad åt det?
— Nej, men ser du jag får massera honom.
Kan du inte begripa, att jag ska’ plåga honom, som
om han låge i helvetet.
Och doktorn rusade ut igen för att njuta i
ensamheten af detta angenäma perspektiv.
Kyrkoherden kom en gång af en tillfällighet
in i doktorns rum, när patronen hade tagit af sig
ylletröjan och satt midt på golfvet på en taburett,
under det doktorn misshandlade hans rygg.
— Stig in för all del och genera dig inte! sade
doktorn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
